Glad

Vad glad jag blev när jag upptäckte att denna blogg fanns omnämnd på självaste Bokmässans hemsida som en av månadens fem bokbloggar. I fint sällskap, bla Bokhora.

Annars blir det inte så mycket skrivet just nu. Har just haft föräldrarna på besök här i Holland och det blev ett annorlunda besök, eftersom större delen av tiden gick åt att försöka se till att de kom hem igen.
Ja, ni vet, Eyjafjallajökull.

Till slut blev det att resa med dem på tåget genom Holland och Tyskland och sätta av dem vid Stenabåten i Kiel.

Men vad jag tycker är märkligt är att ibland när hjärnan verkligen är upptagen med annat, så kan inspirationen rinna till. I detta fall fick jag scener framför mig i ett romanprojekt som jag just nu inte håller på med. Ett framtida. När jag låg och inte kunde sova på grund av stress kom nya saker för mig.
Konstigt att hjärnan funkar så. Tyvärr har jag inte hunnit skriva ned så mycket, men jag brukar inte glömma. Det får vila där i ett hörn av huvudet.
Borde kanske sätta mig och skriva ett synopsis för den där berättelsen.
Borde.
Det är så mycket man borde.

Nästa vecka åker vi till Italien. Om allt går som det ska. Vi ska inte flyga och vi ska inte åka till Vesuvius.

Eyjafjallajökullkrönika

Om någon undrar var den där Eyjafjallajökulkrönikan tog vägen så finns den att läsa här.

Om sociala medier och Om Simona Ahrnstedts Överenskommelser

Ibland vet jag inte var jag ska posta mina inlägg om de handlar om skrivande, här eller på min "vanliga" blogg, All I Want, men eftersom jag försöker reservera skrivarbloggen enbart för mitt eget skrivande, så hamnar en del svårplacerade inlägg på All I Want. Men eftersom många av mina läsare läser båda bloggarna, så spelar det kanske inte så stor roll.

Det handlar lite om att bryta ny mark vad det gäller skrivande, och om vad social media kan göra för en författare, speciellt en som ger ut sina böcker själv.

LÄS MER HÄR

Överväldigad

Jag känner mig överväldigad av mitt manus.
Det låter kanske mer positivt än det är.
Tillbaka från skrivarkursen i London hade jag en massa nya idéer.

Nu känner jag mig mest förvirrad, vet inte hur jag ska reda ut att trådar.
Jag har skrivit om en hel del av de första hundra sidorna, och en del andra scener, men det har inte riktigt botat förvirringen.
Jag känner på något sätt att det förestående arbetet med manuset verkar övermäktigt.
Med det gamla manuset i färskt minne, och ALLT arbete till absolut ingen nytta (förutom att jag kanske lärde mig hur man INTE ska skriva en bok) så tvekar jag att dra i gång det nya projektet på allvar.
För om jag drar igång någonting; då är det på blodigt allvar. Det är lite det jag är rädd för, det blodiga allvaret.
Jag önskar att jag kunde slappna av, bara göra så gott jag kan och ha roligt när jag skriver.
Nu letar jag bara fel och vet egentligen inte vad jag är bra på längre. Försöker suga på karamellerna från skrivarcoachingen, men de ger bara en tillfällig kalorirusch.

Hur kommer man ur sånt här? Jo, jag är envis, det är jag, och det är en fördel.
Jag försöker leva mig in i berättelsen, dras med, men jag vet inte om det är till någon nytta.
Jag önskar i alla fall att jag orkar skriva klart hela råmanuset, för att få lite överblick.

I slutändan är det kanske bara något som kan hända på vilket jobb som helst; man kan få för mycket att göra i bland och det kan vara svårt att se slutet på pappershögen.